Smultronstället

Har inte skrivit på väldigt länge. Känns som att de senaste veckorna bara har varit skit. Mina vänner undviker mig. De ignorerar mig inte, men jag känner att vi inte har samma band som förut. Börjar bli paranoid. Ett tag kunde jag knappt prata med dem, särskilt Emilie. Jag vet inte vad som händer. Känns så fel. Jag börjar ju undra ifall jag har gjort något. Kanske är det så att jag bara är en jobbig människa att vara med. Jag har mått skit de senaste veckorna. Satt vid datorn och gjorde test som skulle visa om jag led av depression eller inte. Alla test visade på att jag gjorde det. Hur pålitliga de är vet jag dock inte. Jag vet bara att det kan ligga en sanning i det. Men vad spelar det för roll? Jag är en deprimerad människa, det vet alla jag känner. Det spelar ingen roll om jag en dag säger att jag mår skit. “Det går över”, tänker dem. Eller så har de helt enkelt tappat intresse och tålamod. Jag kan inte vara en rolig människa att umgås med. Jag behöver hjälp. Orkar inte med det här längre. Orkar inte låtsas som att allt är bra. Orkar inte vara den som måste ge sig hela tiden. Det är på tiden är något görs.

Jag var hos frisören igår. Skulle till en kille som både mamma och Emilie rekommenderat. Av någon anledning var jag sjukt nervös, och när jag blir nervös blir jag röd i ansiktet och får utslag på halsen. Japp, det var ju inte lite pinsamt och sitta i frisörstolen sån. Men det gick över. Han var sjysst, och hade riktigt fina ögon. Dock är jag inte bekvämast med att sitta och småprata på det sättet. Håret blev bra - första gången jag är någorlunda nöjd! Alltid ett plus. Så nu är jag blondare. När jag gick till skolan idag förväntade jag mig att i alla fall någon skulle märka det, men ingen sa något. Inte ens Johanna och Emilie som visste att jag hade varit hos frisören och som ändå pratade med mig. Jahapp… Bra vänner man har. Kanske var det för upptagna att fokusera på det nationella svenska-provet vi hade idag, som förresten gick helt okej.